”Assistansersättning borde beviljas utifrån aktiviteter en person vill och kan göra”

Assistansanvändarnas självbestämmande minskar av minuträkning och kontroll i vardagen. Det borde istället vara mer kontroll av hur anordnarna använder assistansersättningen anser John Magnus Roos, Fil Dr i psykologi och affilierad forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap, Handelshögskolan Göteborg.
Han ska nu studera fritidsaktiviteter hos assistansanvändare och anser att assistansbedömningar bör grundas på en persons aktiviteter istället för behov.

Försäkringskassan kommer under 2012 att utreda och eventuellt definiera begreppet ”goda levnadsvillkor” som personlig assistans enligt LSS ska leda till.
Även John Magnus Roos kommer att studera ”goda levnadsvillkor” i sin studie.

- När Försäkringskassan utreder utgår de normalt från ett begrepp de själva definierat för att se om det stämmer, jag vill istället utgå från vad de assistansberättigade anser vara ”goda levnadsvillkor”.
Idag beviljas assistansersättning utifrån en bedömning av en persons behov. John Magnus Roos anser att assistansersättning istället borde beviljas utifrån de aktiviteter personen vill göra och hur han/hon ser på assistentens roll vid dessa, helt enkelt eftersom behovsbegreppet är så diffust och ger lite vägledning i praktiken.

- Här skulle de 10 aspekter som assistansanvändare efterfrågar hos assistenter som jag undersökte i min avhandling kunna användas. Med en sådan bedömning skulle självbestämmandet hamna i centrum, oavsett funktionsnedsättning. Sedan får Försäkringskassan och handläggare ta ställning till hur pass rimliga dessa önskemål av aktiviteter är och hur väl de motsvarar intentionerna i LSS.
John Magnus Roos anser att det är problematiskt att utgå från behov eftersom det är svårt att hitta en botten som kan ligga till grund för en objektiv bedömning.

- Ett aktivitetsbaserat system som också tar hänsyn till assistenternas roll i de olika aktiviteterna skulle ge ett mer rättvist och transparent system.

Hårdare bedömningar skapar oro
2007 förändrade Försäkringskassan bedömningarna för att få assistansersättning. Delar av de grundläggande behoven började räknas som integritetskänsliga och det blev svårare att nå upp till de 20 tim/vecka som krävs för att få assistansersättning. Allt fler förlorar sin assistans vis omprövningar. John Magnus Roos säger sig vara övertygad om att de flesta av de som nu förlorar den assistans de haft sedan 1994 behöver den.

- Lösningen är inte att räkna minuter vid toalettbesök vilket nu sker, assistans borde handla om att det finns en person tillhands för att kunna leva ett självständigt liv och utöva självbestämmande.
De hårdare bedömningarna har lett till en stark rädsla hos assistansberättigade, vilket John Magnus Roos som vill exemplifiera med ett citat från sin avhandling.

De hårdare bedömningarna tror John Magnus Roos har samband med att det 2007 var en debatt om att vissa assistansföretag gav assistansberättigade pengar (sk trivselpengar) för privat konsumtion om de blev deras kunder. Sedan 2009 har det uppstått en förnyad debatt om kriminalitet hos vissa assistansföretag, omfattningen har dock varit mycket oklar. Det har talats om att en tredjedel eller tio procent av all assistansersättning betalas ut felaktigt. Försäkringskassan har nyligen börjat tona ner omfattningen av fusket till hundratals miljoner från tidigare antaganden på flera miljarder. Försäkringskassans direktör, Svante Borg, sade nyligen att assistansersättning som hanteras av ett fuskande företag räknats in i fuskets omfattning även om större delen av medlen används till kundernas assistans, detta är uppseendeväckande enligt John Magnus Roos.

- Det säger ju allt, om man räknar allt som betalas ut till fuskande företag ser man inte det som trots allt kommer assistansanvändare till del. Och om dessutom 1,5 miljarder i fusk helt plötsligt är hundratals miljoner, då har man egentligen ingen koll utan det är antaganden som formas av tidsandan i samhället.

Även om John Magnus Roos i sin avhandling visade att de assistansberättigade som varit aktiva och valt någon annan anordnare än kommunen har fått fler timmar och upplever bättre kvalitet i assistansen så är han skeptisk till att samhället delar upp de assistansberättigade i olika grupper, en som sköter sin egen talan och en annan som får mer stöd. Att både de som kan föra sin egen talan och de som inte kan det finns i samma assistanssystem gör dock situationen mer komplicerad menar han.

- Självbestämmandet måste gälla alla. Runt hälften av alla assistansberättigade har en kognitiv funktionsnedsättning och behöver stöd i att föra sin talan om självbestämmande, men det är ofta de som kan föra sin talan som syns i medierna.
Enseriös assistansanordnare ska klara alla nivåer och det är trots allt positivt att alla ryms i assistansreformen menar John Magnus Roos eftersom den ena gruppen kan driva utvecklingen framåt för alla andra.

- De som inte kan föra sin egen talan riskerar annars att falla i glömska. Det som kan vara ett problem är att de som kan föra sin egen talan kanske inte alltid är kapabla att ta perspektivet för den andra gruppen eftersom de utgår från sig själva, men kanske är de ändå bättre på att ta detta perspektiv än de politiker och forskare som saknar funktionsnedsättning,säger John Magnus Roos. /Läs mer på assistanskoll.se